NATEC

National Team Endurance Challenge

Jag har en fantastisk vän, Hillorie, over there...
Hillorie frågade mig om jag var intresserad av att rida 160 km på en tävling i USA på lånad häst. Jamenvisstjagbokarbiljettennumedettsamma!

Sagt och gjort åkte jag över dit den 22 september. Hillorie hämtade mig på flygplatsen, där jag otåligt stått och väntat i immigrationskontrollen i nära två timmar. Vi körde hem till henne, fodrade hennes hästar och packade lite saker. Bland annat hennes Freeformsadel med tillbehör. För den skulle jag rida i tänkte jag. Använde den senast på 80 km i maj så visst borde det funka. Det tog sisådär 4 timmar att köra till Greenville, men med tre brudar som snackar så går tiden fort.

På tävlingsplatsen var allt redan i ordning. Westernsaloon, party och dans. Precis som det ska vara. Jag presenterades för Doug Swingley, hästägaren. Han skrattade och sa att jag skulle rida National Security, en välmeriterad men egensinnig häst som sparkade honom härom dagen. Jo men fint, det brukar vara sådana hästar jag faller för.

Förbesiktning på fredag förmiddag avklarades snabbt, däremot att helraka en häst med halv vinterpäls i hettan med en slö klippmaskin gick inte snabbt. Tog en snabbdusch i en vattenslang och Doug skrattade gott åt mig. Det finns faktiskt dusch i trailern! På kvällen var det presentation av teamen. Jag fick så snällt låna en egen Chef d Quipe, alias Cowboy Mark Dial och en veterinär, Tom.

Starten gick 6,30 i mörker. Vi klättade oss upp för bergssidan, jag och Nash, Doug och Christoph red på för glatta livet och höll oss i täten. Tävlingen hade olika veterinärgrindar och vid första grind så tog det ett par minuter längre att pulsa in en mycket sprallig Nash. Vi gick ut ensamma men efter en stund kom Susie galopperandes och mitt namn ljöd genom skogarna! Caroliiiineeeee im coming! Susie red för Mountain Team även hon och vi höll sedan sällskap hela ritten. Jag hoppade av och joggade ner för de smala stigarna som här skulle kallas stup. "The zipper" , en supersmal stig som var riktigt brant joggade Susie och hennes häst bara vidare på, jag och Nash valde egna fötter men några km senare i grind var jag ikapp dem igen. Sedan rullade det på tills grind 3. När jag kom in så nockade Nash mig rejält, min läpp sprack och jag for i backen. Upp igen och fick en isbit att gnaga på av Hillorie, besiktningen gick fint. I reinsp där efter en timmes uppehåll så sprnag jag upp med honom och efter på vägen ut så kände jag mig riktigt yr, kräktes sisådär fyra gånger längs räcket i veterinärgrinden. Tom undrade om jag verkligen skulle ut på nästa slinga. Jovisst, rida kan jag göra i sömnen eller nått sånt! Kom strax ikapp Susie och vi slog följe. Vid "Dons lemonadestand" fick vi nypressad citronjuice, två glas senare och hästen vattnad. De hade utställda vattenkar och vi gav våra hästar elektrolyter med en timmes mellanrum hela tiden. Hade dem med sig i packväskan, mycket fiffigt. Värmen tilltog ytterligare och jag längtade tillbaka till min nye BFF Don. Red en stund ihop med Ceci Butler, hon är halvgalen hon men väldigt trevlig.

Vi klättrade oss upp till nästa veterinärgrind, och där insåg jag att nu börjar ritten. Hästarna såg bra ut men det kändes i benen. Efter lite vila där och reinspection så joggade vi vidare. Kändes som det bara var uppför, inte långt från vulkanen Mount Lassen. Vi travade en bit, skrittade och sedan trav igen. Hästarna drack bra ur karen, den utställda hinken med snöre till vid vattenfallet och efter en stund gick det nerför igen. Mötte några gubbar som bjöd oss på frukt, dricka och vatten till hästarna. Vilka volontärer det finns! Pacific North teams groomar fanns lite överallt och erbjöd oss svalka till hästarna.

I femte grind var jag supernervös. Nash kändes så fin, men man vet aldrig. När vi sedan fick ok att gå sista slingan, nerför berget igen till tävlingsplatsen kändes det som en dröm! Det hann bli mörkt och vi blev utrustade med glowbars och jag tände min pannlampa. Nehedu sa Susie, då bländar vi hästarna. Släckt ska det vara. Jag frågade om hon säg något eller bara litade på hästen. Jag litar på min häst, svarade hon. Hade själv inget annat val än att lita på den stora vita hästrumpan framför mig och Nash. 20 km senare nerför berget galopperade vi in i mål. Besiktningen gick perfekt och min energi var på topp. Fick en hedrande 7 placering och första utländska ryttare. Jag hjälpte hästarna ur teamet som kom in efteråt och sedan packade vi ihop allt och våra hästar. Tillbaka vid hotellet försökte jag följa Dackeritten. Det gick en stund sedan somnade jag. När jag vaknade och slog på datorn såg jag på Equipe hur det gick i Sverige och Ganzir kom i mål lagom tills vi skulle åka och äta frukost. Min lycka var total! Nash här och Ganzir hemma!

På bilden, Cowboy Mark Dial, Hillorie, Nash, jag och "Tom the Vet"